Reviderad inställning

Hej Stockholm,

Jag vet att jag var oschysst mot dig. Jag fokuserade på dina negativa egenskaper, förstorade upp dem och övertygade sedan mig själv om att din kisslukt, din lämmeltågskollektivism och ditt arroganta sätt var det enda du var.

Helt plötsligt började du trots din storlek och trots dina mängder avgaser dofta hägg, syrén och nyklippt gräs. Mitt i stan. Helt plötsligt började du visa enskilda parkbänkar och ett utbud för personer och inte för grupper. Mitt i stan. Helt plötsligt började du omfamna mig med drömmar om framtiden och insikter om nuet och vad som kan vara. Mitt i stan.

Och vad som började som bråk har gått över till någon form av kärlek. Förlåt att jag dömde dig för snabbt.

Jag är ju så gott som göteborgare, det ska ligga i min geografiska natur att ogilla dig och prata om bästkusten som den på Sveriges västra sida - och missta mig inte, jag gillar Göteborg, jag skrattar åt ordvitsar och tycker att det är pinsamt charmigt med Feskekörkan. Men du är himla mysig, du med. Märkligt nog, du är ju så pass stor och ändå så omfamnande. Och missta mig inte, jag tycker att tåg ovanför marken är betydligt behagligare än de under. Och jag irriteras fortfarande omåttligt över ditt tuttifruttisystem där man ska kunna blå, röd, grön och övriga regnbågens färger för att kunna ta sig från plats A till plats B. Och kom igen, 80 kronor för en lunchsallad?

Men jag tycker om ditt tempo, hur du liksom springer mot framtiden, mot allt som går att uppleva. Och jag tycker om din bredd, att jag kan göra vad som helst, träffa vem som helst och vara hur som helst med dig.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag kom att tycka om dig, nästan som över en natt. Och det värsta är att jag tycker mer och mer om dig för varje morgon, varje dag och varje kväll som går. Jag är ju så gott som göteborgare. Jag är skriven Lundabo. Jag imiterar Oslodialekten bättre än stockholmskan. Jag är småstadsuppfostrad. Skärgården finns fortfarande i bestämd form singular i närheten av Göteborg. Men du är himla trevlig du med. Det kan nog bli något mer av det här.

Tack för att du ansträngde dig för att motbevisa min första inställning,
Johanna 

Den som inte tar bort luddet ska dö

Som en smidig lösning på ett enterminsboende tyckte jag att det möblerade och kollektivaktiga huset lite söder om Stockholm skulle vara tidernas lösning. Och jo, det är det. Väl.

Men igår fick jag min första lapp.

I en behagligt omfamnande dimma har jag tänkt att jag varit kollektivboendeexperten i huset. I mitt huvud har jag målat upp mig själv som trevlig, ordningsam, lätt att prata med och fruktansvärt ödmjuk. Jag har ju trots allt bott i en tvåa med tre andra och tidvis bott två på 22 kvm. Som Mozart är med toner är jag med delat boende. Trodde jag.

Tills jag smärtsamt vaknade upp när den två lappar långa lappen smälldes upp med en magnet på kylskåpet (i vilket jag med enorm självinsikt kan erkänna att jag tar alldeles för mycket utrymme i).

Lappen förtäljer hur "man" (för övrigt ett kollektiv med enbart tjejer) ställer in väldigt många "stora grejor" i diskmaskinen, vilka man skulle kunna diska för hand istället. Tja, "man" är utan tvekan enbart jag som bara timmen innan lappen hade egoboostat mig själv med att laga storkok i annan form än färdiga köttbullar. 

Bevisligen efterfrågas mina diska-för-hand-kunskaper som i enlighet med begäran ska verkställas. Kollektivet står inför en månad av flottfläckar, läppstiftsmärken och spagettirester. Jag ska å det yttersta bråka som en sann svensk. 

Kära omvärld, kära media,

När Margareta Winberg från Sundbyberg går på middag råkar jag nästan kyssa en sydamerikansk minister på munnen lite så där omåttligt olämpligt. Omåttligt olämpligt lär jag mig aldrig vilka länder som kysser två gånger och vilka länder som kysser tre gånger, varpå jag fortsätter en extra gång. Typiskt. Passande nog verkar den kvinnliga ministern skämmas minst lika mycket som mig.

När media pratar om Maggans klädval sitter jag i Riksdagen och storlipar - om än diskret - till en barnkör som sjunger att de är blommor. Tacksamt nog är mina tårar i kungligt sällskap (bokstavligen talat - då ryktet säger att kungen som satt några rader framför mig även han passade på att vattna sina kinder i samband med ungarnas bisarrt korrekta toner). 

När media pratar om inbjudningar sitter jag och lyssnar på det 20 minuter långa talet Kinas premiärminister håller - utan översättning. 

När media gör annat, dansar folk samba på borden.

När media pratar om en tidigare ambassadör i Brasilien, får jag berätta för ett annat sydamerikanskt lands ambassadör att jag förstår "un poco", sedan tar min spanska kommunikation slut och jag går och letar rätt på några kakor.

När media dyker upp i Riksdagen råkar jag springa rakt in i en journalist som står och pratar framför en kamera med en stor TV-logga fastklistrad på sidan. Jag får bevis på att säkerhetsvakter kan skratta under arbetstid.

Min praktiktermin är rätt häftig.

Om jag blundar riktigt hårt

Om jag blundar riktigt hårt kanske snön utanför fönstret försvinner. Om jag blundar riktigt hårt kanske känslan av kyla försvinner.Om jag blundar riktigt hårt kanske verkligheten försvinner. Om jag blundar riktigt hårt kanske känslan av att ha blivit knuffad ut för ett stup försvinner. Om jag blundar riktigt hårt kanske jag kan hitta rätt.

Om två månader fyller jag år och tar, om allt går som det ska, dessutom en universitetsexamen. Jag vill önska mig ballonger, såpbubblor, jordgubbstårta, fräknar, skrapsår på knäna och dagar barfota i gräset. Jag vill glömma bort känslan av att vara mer vilse än någonsin.

För jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vart jag ska, hur jag tar mig dit, varför jag ska någonstans alls och snart har jag glömt bort hur jag stavar mitt eget namn.

Just nu känns mina studier som en mysig skogsstig som slutligen har börjat blotta slutdestinationen i ett gigantiskt stup som jag alldeles strax kommer att knuffas ut för. 

Och jag önskar bara att jag visste att eller var jag ska sikta på att landa.

Om jag blundar riktigt hårt kanske stupet försvinner.

Inspiration

Våren 2008 tog jag studenten och lämnade mitt då mest intensiva år bakom mig. Den följande hösten spenderades i Oslo för att jobba och kom att bli en av mina lugnaste terminer där flexibla arbetstider erbjöd oerhört mycket utrymme för serietittande. Efter ett visst mått av uttråkning kom kommande vår att kompensera för det jag inte hade gjort under hösten. Jag blev distriktets valledare för EP-valet, jobbade extra, pluggade min första kurs vid universitetet - vilket jag hade en 90 minuters enkel resväg till - och skulle därtill lära mig spela gitarr.

Just gitarrspelandet kom aldrig till grundbokens sista sida och mitt gitarrmusikaliska register sträcker sig inte så mycket längre än till Idas sommarvisa, Talkin' about a revolution och Only you - låtar jag gärna kompar med några "oj", "ah" och "typiskt". Min egentliga gitarrplan var självfallet en erövring av alla världens lägereldar. Tacksamt, i detta avseende, har jag inte så många vänner som hänger regelbundet vid just lägereldar, så denna tes har aldrig behövt motbevisas. Men kvarstår gör att jag vill. 

Jag vill spela gitarr på sommaren. Jag vill kunna - åtminstone lite - konkurrera med musikaliska underbarn till släktingar (de väljer fortfarande alltid samma kassa låtar på släktmiddagarna).

Och jag vill spela gitarr på sommarkvällarna. 

Jag vill ha sommarkvällar. Jag vill ha sommarklänningen med luftig kjol och bara en enkel filt som skydd mot den svala sommarnatten. 

Jag vill cykla till stranden med en picknickkorg på pakethållaren.

Jag vill möta våren på ett cafés uteservering med en kaffe i ena handen och en bok i den andra.

Jag vill ha fräknar i ansiktet.

Jag vill ha höga klackar på färgglada skor.

Jag vill sitta på en filt under de blommande magnoliorna i Lundagård.

Jag vill ha ett trädgårdsland, tillräckligt stort för att rymma många olika blommor, tillräckligt litet för att jag ska kunna ha hand om det.

Jag vill komma hem och få sätta nyplockade blommor i en vas.

Jag vill ha ett rum fyllt med böcker, gamla böcker och nya böcker, från tak till golv, vägg till vägg.

Jag vill plugga mer.

Jag vill ha ett drömjobb. Veta vilket min drömjobb är.

Jag vill veta vad jag vill. Ha en plan.

Jag vill vara spontan.

Jag vill starta ett företag. 

Jag vill lära mig franska i Frankrike.

Jag vill skriva en bok.

Jag vill ha en sandstrand, smaken av havssalt på läpparna, doften av värme och känslan av sand mellan tårna.

Jag vill.

Den 29 mars

I stjärnorna står det vi skrivit,
tillsammans för alltid ändå

Det gör fortfarande lika ont som alltid. Som ett knivhugg av känslor som tar sig rakt in, får dig att tappa luften, tappa orienteringen och tvivla på allt du någonsin har trott på. Idag skulle min mormor, min Omma, ha fyllt 95 år, en ålder få förunnat att nå, en ålder få kanske faktiskt vill nå, då det kan innebära en vardag fylld med krämpor och svårigheter. Och jag önskar inte att min Omma fick en högre ålder, men jag saknar henne och jag önskar, om än egoistiskt, att jag hade kunnat få mer tid med henne. 

Den 29 mars var dagen då en av de människor som har betytt och alltid kommer att betyda mest för mig föddes. Det kommer alltid vara en fin dag. 

Citat inledningsvis från Henrik Åbergs "Du är alltid en del utav mig"